Skrotet lever upp igen
text: Bengt Sahlström
Klockan är midnatt, temperaturen är minus 15 grader när John Boija, t h, blir ägare
till en gråskär PV 444 LS från 1957. Se hur han strålar av lycka!
Det hade blivit dags att städa. I ett hörn stod en Volvo PV från 1957 och hade gjort så i just över 20 år. Annonsera eller placera? Kom att tänka på en entusiast som för några år sedan hade uttalat intresse. Hans föräldrar hade haft en likadan, i samma kulör. Endast 16 chassinummer skiljde. Jag ringde honom: "Har du kvar bilen?!! Visst är jag intresserad".
Vi kom överens om prisnivån förutsatt att bilen gick att starta… Att motorn gick runt visste jag, liksom att kylsystemet var okay eftersom det glykolhaltiga vattnet aldrig tappats ut. Förvånande nog hade även avgasröret klarat den långa avställningen. Elsystemet visade sig vara intakt och efter lite rullande på säkringarna fungerade all el. Tändstiften togs ut och batteriet drog snällt runt motorn; oljetryck uppstod. Lika snällt fyllde bensinpumpen förgasaren - efter att den söndertorkade gummislangen fram till pumpen bytts och bränsle åter hällts i tanken. Nästa steg var att slipa brytarspetsarna. Det är alltid ofrånkomligt efter längre uppställningar. Så sattes stiften åter i men motorn startade inte. Kontroll visade på tok för stora elektrodavstånd på stiften. När jag knackade ihop dessa råkade jag tack och lov tappa ett på golvet.
Tack och lov? Jo, det landade i en riskig oljepöl! Vad var fel? Tids nog upptäcktes en spricka på gummislangen mellan motor och röret till oljetrycksmätaren. Ny slang och ny olja löste dessa problem. Med startgasassistans hoppade så motorn igång - och lät riktigt bra. Alla funktioner var okay utom en: generatorn laddade inte. Så småningom kunde jag konstatera att det bara var ett av kolen som hoppat ur läge. PV:n var nu i princip körbar men saknade bromsar. Den hugade spekulanten kvittrade av lycka när han fick rapport om sakernas tillstånd. Vi kom därvid överens om att bromsarna skulle åtgärdas och bilen besiktigas innan han hämtade den.
Bromsarna blev den största arbetsinsatsen. Samtliga bromscylindrar honades (det tog sin rejäla tid!) och fick nya packningar, bromsslangarna inspekterades och ena bromsskölden fram byttes mot en icke upprostad. Montering, luftning och ett antal justeringar senare var det dags för provkörning. Åter fick Volvon se dagens ljus och jag kund konstatera att allt fungerade perfekt på den dammiga och otvättade bilen! Det hade blivit så kallt ute att någon tvätt helt enkelt inte var att tänka på. Rutorna tvättades därför nödtorftigt med sprit innan färden ställdes till bilprovningen. Det blev en hoppig färd. Trots att de gamla diagonaldäcken under alla år aldrig tillåtits bli platta, var de likväl inte riktigt runda. Tyvärr medförde kylan att de inte värmdes upp tillräckligt för att bli runda. Likväl var det en fröjd att åter köra bilen. Pigg och alert kändes den också. Inget snack om att vägmätaren visade rätt: 9 660 mil.
"Det är inte var dag man besiktigar en PV", sa bilprovaren, medan kollegorna samlades runt testoffret. Noga, noga granskades allt. Jag kunde konstatera att den yngre generationens kontrollanter inte är riktigt hemmastadda med dessa bilars konstruktion: Trots att Volvon klarade alla kontrollpunkter skulle det likväl påpekas, i all välmening inför nästa besiktning, att två rosthärdar borde åtgärdas: "Det är ingen anmärkning men du bör åtgärda felen".
Felen? Att noterades rost i verktygsfacket under bagageluckan kan jag leva med, men jag går inte med på att det är en bärande tvärbalk… Och riktigt roligt blev det när jag läste: "Vänster främre hjulhus rostskadat": Jag är nog den enda som har fått en notering på den lösa innerskärmsplåten! En plåt som endast skyddar motorn mot smuts och som inte ens behöver vara monterad!
Den 6 februari 2003 körde John och Leffe söder ut för att hämta PV:n.
Så följde några dagars euforiskt körande med följd att däcken blev allt rundare och rundare. Efter mina framgångsrapporter fick den blivande ägaren allt svårare att hålla sig och en smällkall, snöig kväll anlände han från Stockholm med kompis och trailer. Trailern var bara med för transporter av andra motorer från och till Stockholm, för PV:n skulle förstås köras de 60 milen för egen maskin…
Därför hade en uppsättning vinterdäck, diagonal förstås, kompletterat bilen. Nåväl, köparen hade bestämt sig och inspektion med vidhörande provkörning blev bara en bekräftad formsak. Färgen, skicket och nästan chassinumret var rätt. "Undrar just vad pappa säger när han får se bilen?, summerade köparen förnöjt.
I snögloppet lastades motorer och annat som skulle med upp till Stockholm. Den sexcylindriga ED-motorn var tung!
Vi tog det säkra före det osäkra, det var minus 15 grader (kallare skulle det bli) och Volvon hade stått i drygt 20 år, och lade trailerns last i skuffen på PV:n. Klockan midnatt var allt klart och PV:n lastad på trailern. Returfärden påbörjades omgående, allt för att undvika eventuellt saltslask.
Den tjugoåriga törnrosasömnen hade förvandlat PV:n om inte till en skönhet så i alla fall till ett historiskt tidsdokument: Det var så här en Volvo PV såg ut i sista stadiet som bruksbil. Lappad och lagad! Att renovera den idag vore att förvandla den till ett könlöst dussinfordon. Men min tid som förvaltare var över och det gällde att hitta en ny husse som insåg bilens historiska värd. Jag är glad att jag fann en sådan person i John Boija och önskar honom lycka till som PV:ns tredje ägare.
Slutligen kan jag meddela att jag sover gott, inte lider av separationsångest och att min fru inte motsatte sig utgallringen.
Bengt Sahlströms text är hämtad ur Classic Motor Magasin nummer 5, maj 2003.
