Jugoslavienresan 1953

 

Trogna läsare av Hudson-tidningen kanske minns tidigare artiklar om motorentusiasterna John och Göran Boija, far och son, och deras äventyr med Hudson-bilar. Dessa historier har kunnat återberättas tack vare en länge bortglömd låda med negativ och några fickalmanackor, kompletterade med Görans hågkomster. Dessvärre insomnade Göran för alltid en tid efter den förra artikelns färdigställande. Så i egenskap av son och sonson till de ovannämnda, faller det nu på min lott att ensam avsluta trilogin. Reflexionerna från en välpolerad bil, kan beskriva mångfacetterade livsgärningar och levnadsöden.

Bildtext: Göran, Ulla, John och Maud Boija vid sin Hudson Pacemaker

 

Man har nog fog för att påstå, att den dåvarande generationen av familjen Boija var mitt i sin sista glansperiod då vi lämnade dem i förra artikeln. Johns företag AB Fibroteknik gick lysande, orderböckerna var fyllda med beställningar från bland annat Törefors, Vrena och Holmen och resorna gick som vanligt land och rike runt. Men den absolut största uppgiften var uppförandet av en wallboard-fabrik i Foca i nuvarande Bosnien. Fabriksbygget var det avgjort största projektet i staden och fabriken kom under årtionden att bli den största arbetsgivaren med avsättning i hela Jugoslavien. All maskinell utrustning kom från Sverige och mycket av den tillverkades av Fibroteknik i Viggbyholms Verkstäder i Täby under Johns överinseende. Ett ständigt bekymmer var dock hur att säkra betalningen för utfört arbete och fullgjorda leveranser. Vid denna tid var ännu det mellanstatliga banksamarbetet ytterst begränsat och ofta blev det fråga om att själv transportera stora summor i kontanter på resorna.

Som mest var ett tiotal svenskar engagerade i arbetet nere i Jugoslavien men efterhand som projektet fortskred, krympte behovet av detaljstyrning och vid det här laget skedde det mesta under Gösta Meurlings ledning. Under den femårsperiod som projektet varade, genomförde John genomsnittligen två inspektionsresor per år, vanligtvis med flyg. Det var dock ingen smal sak att flyga i efterkrigstidens Europa, vilket senare kommer att belysas mer i detalj.

Wallboard-fabriken i Brod utanför Foca i nuvarande Bosnien, som John Boija uppförde.

Tre gånger under denna period genomförde John bilresor ner till Jugoslavien. Dels erbjöd ju bilen en oslagbar frihet att disponera sin tid och välja resväg efter behag och man fick ju därutöver även tillfälle att hälsa på bekanta längs vägen. Men framför allt var det nog möjligheten att ta med familjen och att på så sätt kombinera nytta med nöje, arbete med semester, som lockade. Under sina resor bokförde John vanligen uppgifter angående avstånd, valutafördelning, bensininköp, punkteringar och dylikt i sin fickalmanacka. Genom detta har det varit en tacksam uppgift att tillsammans med min far, försöka rekonstruera reseförlopp, identifiera personer och platser samt att datera bilder. Och tack vare välbevarade fotonegativ och modern teknik, har länge bortglömda platser och människor åter kunnat uppmärksammas.

Stridsuppvisning vid Regementets Dag, P1 Enköping 15 juni 1952

Innan vi ger oss av, ska vi dock uppehålla oss kort vid vad som hände på hemmaplan efter att vi i förra artikeln lät familjen Boija stiga ur sin mörkgröna Hudson Pacemaker i Stocksund. I början av maj 1952, bara en vecka efter hemkomsten från Jugoslavien, påbörjade Göran sin militära grundutbildning vid andra kompaniet vid Södermanlands regemente P1, Enköping. Till en början handlade det företrädesvis om ordonnanstjänst per motorcykel eller Jeep, vilket passade Göran som handen i handsken. Och i mitten av juni styrde delar av familjen Hudson-limpan till Enköping för att bevista regementets dag och bjöds bland annat på en realistisk stridsuppvisning med grankvistkamouflerade stridsvagnar och infanteri.

Tullhuset vid Mariehamns kaj, Åland 28 juli 1952

Under maj och juni kom två stora utbetalningar från Jugoslavien. Som tidigare nämnts, var ju det här med internationella betalningstransaktioner ingen smal sak på den här tiden och det är nog ingen vild gissning att John tillbringade åtskilliga sömnlösa nätter i väntan på betalning. Men för tillfället kunde man alltså pusta ut och familjen avnjöt en stillsam semester på Åland, dit man med fördel reste utan bil. Även Meurling fick sig en tids ledighet i Sverige, innan han återvände till Foca, denna gång körandes sin lilla SAAB.

Gösta Meurling vid sin SAAB i Foca, mars 1953.
Notera militärtruppen som marscherar i bakgrunden.

Samtidigt förbereddes den avslutande leveransen av maskinutrustning till Foca och i slutet av augusti lättade M/S 'Compania' ankar med 4000 kg gods från Viggbyholm. Så det föll sig faktiskt lägligt när Göran oväntat blev frikallad ett år från militärtjänsten. En extra hand var mer än välkommen och han återupptog omedelbart arbetet i Fibroteknik för sin fars räkning.

Hudson parkerad utanför Viggbyholms Verkstäder, Täby. Utrustning står redo för transport till Jugoslavien.

Det var dock inte bara dygd och flit som fanns i sinnet hos den 21-årige Göran. Med i stort sett obegränsad tillgång till en elegant Hudson-bil tog det inte lång tid att bli populär, särskilt då han gärna höll sig nykter och körde nätterna igenom. Med sina nyvunna vänner från Djursholm och Östermalm frekventerade han de fashionabla danssalongerna, de heta jazzscenerna och de rökiga klubbarna i Stockholms nöjesliv. Den gamla skinnpajen från tiden med Husqvarna-motorcykeln, fick snabbt bytas ut mot smoking.

En sen natt lät han en skön dam utan körkort pröva lyckan bakom Hudsons ratt. Efter att ha svängt runt Riddarhuset (vägen gick på den tiden utanför byggnaden, på en landremsa som blev grävskopornas offer då Munkbroleden byggdes), föll det sig inte bättre än att de plötsligt befann sig öga mot öga med en spårvagn. På ren impuls kastade sig Göran över ratten och lyckades i sista stund avvärja katastrofen, dock inte bättre än att Hudsons högersida fick sig några rejäla törnar. Spårvagnen förefaller ha gått oskadd ur bataljen eftersom föraren inte ens brydde sig om att stanna. Ett fotografi från mitten av september, visar Görans systerdotter Ylva ståendes vid den krockskadade Hudson-vagnen och man ser att bakdörren är duktigt intryckt. John, som var en mycket mild fader, var nog mest tacksam att ungdomarna klarade sig helskinnade. Och lyckligtvis fanns skickliga hantverkare på Viggbyholms Verkstäder som kunde reparera bilen. Så det hela avlöpte förhållandevis smidigt.

Ylva och krockskadad Hudson på garageplan i Stocksund, september 1952

Hösten fortsatte på den inslagna vägen med ideliga resor, förhandlingar och affärer. Vid årets slut, noterade John sin vana trogen bilens mätarställning: 31050 km. Hudson-limpan hade alltså körts 3000 mil under sitt första år, mestadels på knaggliga grusvägar. Det säger en del om hur mycket tid som måste ha tillbringats på väg. Allt vid sidan av den produktutveckling som ständigt måste bedrivas både vid ritbordet och i verkstaden.

På annandag jul reste Göran till Danmark för att hälsa på sin kamrat Henry Frandsen, som han lärt känna då de jobbade tillsammans som sjömän på ett tankfartyg med destination Aruba i dåvarande Nederländska Västindien. Det var Görans första seglats och den några år äldre och mer erfarne Henry hade tagit Göran under sina vingars skydd, vilket ledde till en livslång vänskap.

I mitten av januari firades hustrun Lillys 50-årsdag med stor fest på restaurang Rosenbad där idag regeringskansliet har sina lokaler. Det blev en härlig festmåltid med släkt och vänner, fylld av tal, hyllningar och sång. Mycket till ackompanjemang av den för kvällen anlitade pianisten Folke Brundin. Lillys bröder Lennart och Kåge, som var skickliga sångare, framförde delar av Gluntarna till publikens stora bifall och förtjusning.

  

Två bilder från Lilly Boijas 50-årsfest på Rosenbad den 14 januari 1953.

Emellertid gick affärerna med Jugoslavien nu in i ett besvärligt skede. Exakt vad som hände, går inte längre att klarlägga men Meurling lämnar oroväckande rapporter om att arbetet fortskred allt långsammare. Men värst av allt var att inga betalningar kommit från Jugoslavien sedan ett halvår. Man kan lätt föreställa sig det skruvstäd som John och Fibroteknik befann sig i mellan å ena sidan sina leverantörer som var trötta på långfristiga krediter och å andra sidan den Jugoslaviska statens byråkrati. Kanske var det politiska stridigheter, som gjorde att Foca-fabriken inte längre hade samma prioritet som tidigare. Kanske var budgeten för projektet helt enkelt uttömd efter fem års konstant arbete. Hur som helst såg sig John nödgad att resa ner till Foca, för att på ort och ställe själv bilda sig en uppfattning om situationen.

Vi ska nu granska denna resa i detalj, för att få en inblick i den verklighet som 1953 års flygresenär konfronterades med. Den andra mars inköptes flygbiljetter till en summa av 3089 kr, ungefär hälften av vad en ny Volvo PV 444 kostade. Därtill ordnades med viseringar samt resevaluta. Redan nästa dag lyfte planet från Bromma flygplats klockan 9.05 på morgonen. Några timmar senare mellanlandade man i Köpenhamn för vidare färd till Frankfurt där man övernattade. Morgonen därpå flög man så vidare till Graz i Österrike, där man fick byta till ett plan med destination Zagreb för att till sist på kvällen anlända till Belgrad. Där övernattade John på Hotel Exelcior i väntan på att nästföljande kväll stiga ombord på nattåget till Sarajevo. Väl ditkommen hämtades han med Jeep de sista milen till Foca, dit han anlände klockan 19 på kvällen efter nära fyra dygn i flygplan, tåg och bil. Inte undra på att resandet tärde på krafterna!

    

Bilderna är från en av Johns resor med DC3 från Bromma med olika mellanlandningar till Jugoslavien

I Foca blev John kvar en månad. Almanackan innehåller sporadiska anteckningar om besök i fabriken, konferenser på kontoret, telegram till Sverige och småsummor hit och dit. Åtskilliga fotografier från den här resan visar att fabriksbyggnationen i stort sett var färdig. Det är en imponerande anläggning som synes vara redo att tas i bruk. Dock var problemen långt ifrån över. Som om det inte räckte, spökade även en förkylning och det hela verkar ha varit föga avundsvärt. Den nionde april återvände John till Belgrad för att under fem dagar förhandla med den Jugoslaviska statens representanter i ärendet. Därefter anträds hemresan.

Resultatet av mödorna verkar ha varit magert för inga anteckningar tyder på några större utbetalningar från jugoslaviskt håll och någon vecka efter hemkomsten överförs Hudson Pacemakern till Fibroteknik, troligen som säkerhet för utökade krediter. Eftersom bilregistret vid den här tiden ombesörjdes av Länstyrelsen och följaktligen sorterades efter länsbokstav, medförde ofta en flytt eller försäljning att registreringsnumret måste ändras. Länstyrelsen i Stockholm gjorde skillnad mellan innerstad och förort och eftersom Fibrotekniks kontor låg på Artillerigatan i Stockholm, ändrades numret från B11561 till A61170.

Att allt inte stod rätt till med affärerna, bekräftas av att John redan en månad efter hemkomsten började planera för nästa Jugoslavien-resa. Den här gången rådde dock inte samma brådska och för att ännu en gång förena nytta med nöje, beslöts att barnen ska få följa med på resan. I slutet av maj besöktes den Västtyska ambassaden, som beviljade ett sexmånaders in- och utresetillstånd för obegränsat antal gränsöverfarter. Ett par veckor senare stämplade den konsulära avdelningen på Österrikes ambassad ett fyramånaders tillstånd i passen samt därefter motsvarande visering för Jugoslavien. Hos Skandinaviska Banken på Humlegårdsgatan växlades resevaluta i omgångar och till sist var man redo för avfärd.

Kort efter midsommar, tisdagen den 23 juni 1953, lämnade den gröna Hudson Pacemakern Terrassvägen i Stocksund i sydlig riktning. Resan skulle än en gång komma att gå genom ett Europa under återuppbyggnad, över höga, slingriga alppass och längs undersköna kuststräckor i sammanlagt åtta länder. John tyngdes nog mest av affärsmässiga grubblerier medan Göran, 22 år samt systrarna Maud, 19 och Ulla, 15 nog hade sinnena fulla av förväntan. Vid en rast i Jönköping noterade John mätarställningen och den avslöjar att bilen gått drygt 1200 mil sedan årsskiftet och detta trots att han själv varit utomlands i en och en halv månad. Så nog var den välutnyttjad allt, Hudson-vagnen.

Hudson rullar ut på Europa-äventyr, sommaren 1953

Timmar, mil och samhällen passerade revy. I Helsingborg tog man färjan över till Danmark och väl där fick man byta från vänster- till högertrafik. Målet för dagen var Horsens där man skulle plocka upp Görans gode vän Henry. Det blev en rejäl första dagsetapp, omkring 70 mil. Ännu idag skulle nog många dra sig för så långa pass, trots oändliga förbättringar i både vägstandard, säkerhet och komfort. Förvisso var John och Göran rutinerade förare. Men för de yngre systrarna, som båda saknade körkort, måste nog inledningen ha varit tuff. Och det var bara början.

Nästa morgon lämnade de numera fem passagerarna Horsens och vid lunchtid var de västtyska gränsformaliteterna avklarade. Pacemakerns hjul rullade nu på Autobahn, det välunderhållna tyska motorvägssystemet som tillät väsentligt högre marschfarter än som var brukligt och tidvis verkade Hudson flyga fram. När man väl stannade för kvällen, hade man nått den klassiska universitetsstaden Bielefeld. Dag tre blev körsträckan avgjort beskedligare. De två tidigare dagsetapperna hade tärt på krafterna och man beslöt att stanna redan i Krefeld, där flickorna bl a gick på bio och såg filmen "Das nennt man Liebe".

  

Två bilder från ett regngrått Salzburg, morgonen 27 juni 1953. Foto: Göran

På fredagen gick reveljen tidigt för man skulle långt. Man stannade för lunch i Ettlingen. Gränsövergången till Österrike gick smidigt och sent på kvällen var man framme i Mozarts födelsestad Salzburg. Den långa dagsetappen och dåligt väder gjorde stadsvandringar mindre lockande men Göran vågade sig åtminstone ut med sin kamera på lördagsmorgonen och ett par bilder från ett regngrått Salzburg blir de första fotografierna från denna resa. I alperna skiftar emellertid vädret snabbt och färden gick vidare i det vackra, tidvis solbelysta landskapet. Vid Böckstein kördes Hudson upp på järnvägsvagn för vidare befordran genom Tauerntunneln. Berg och dalar, slott och kojor passerades på vägen mot Jugoslavien. Gränsen passerades då man åkte över Loibl-passet, 1367 meter över havet. Och vid 21-tiden på kvällen ankom man Hotel Sion i Ljubljana, idag Sloveniens huvudstad, där man äntligen skulle få pusta några dagar.

  

    

Bilder från färden mellan Salzburg och Böckstein, Österrike 27 juni 1953.

  

  

Bilder från Böcksteins järnvägsstation där Hudson lastades på tåg genom Tauerntunneln, 27 juni 1953.

  

Två bilder från färden över Loibl-passet mot gränsen mellan Österrike och Slovenien, 27 juni 1953.

Att det var skönt att få sträcka på benen, står inte att ta miste på i fotografierna från de följande dagarna. Ljubljana, med sin vackert belägna medeltidsborg, erbjöd rekreation och lummigt lugn. Efter ett par sköna dagar tillsammans skulle dock gruppen splittras eftersom John behövde fortsätta till Foca, medan ungdomarna skulle semestra på egen hand. Göran körde John till Zagreb, varifrån han flög till Sarajevo där Jeep:en åter mötte upp för vidarebefordran till Foca. Alltmedan Göran återvände med Hudson-limpan till Ljubljana.

    

  

Bilder från dagarna i Ljubljana, överst till vänster tar Göran och John en rökpaus i skuggan. 28-29 juni 1953.

Om nu till äventyrs inte de rofyllda dagarna i Ljubljana räckte för återhämtning, så skulle strax ett ännu bättre tillfälle yppa sig. Hudson styrdes sydväst mot den fashionabla rekreationsstaden Opatija på Istriahalvön vid Medelhavet, där man skulle bo på Grand Hotel Kvarner. På vägen dit stannade man, liksom föregående år, vid det magnifika grottsystemet i Postojna och lät sig förundras av naturens märkvärdiga verk.

    

Den storslagna grottan vid Postojna på vägen till Opatija, 30 juni 1953.

Det exklusiva Hotell Kvarner med sin smakfulla inredning, välvårdade parkanläggningar och imponerande strandterrasser var en kvarleva från de för-kommunistiska glansdagarna kring det förra sekelskiftet, då den kroatiska medelhavskusten längs det Adriatiska havet var som ett pärlband av exklusiva bad- och kurorter. När Göran klev ur den förvisso ståndsmässiga Hudson-vagnen för att checka in, förhörde sig portiern diskret om när själva herrskapet väntades anlända. Inte kunde han ens i sin vildaste fantasi tänka sig att ynglingen i hawaii-skjorta och keps, tillsammans med de övriga ungdomarna som vällde ur bilen, faktiskt var de långväga gäster som skulle bo på hotellet!

  

    

    

Bilder från dagarna på Grand Hotel Kvarner, Opatija 1-3 juli 1953.

Utan tvekan upplevde de några behagliga och lustfyllda dagar på Kvarner med avkoppling, bad och nattliga äventyr. Sista kvällen anlände en celeber gäst. Det var ingen mindre än självaste Tito, den kommunistiske statschefen och morgonen därpå lyckades Henry fånga honom på bild, sittandes hattprydd i öppen bil, omgiven av en folksamling vars storlek och närhet för tankarna till dagens stjärnhysteri och idoldyrkan.

  

Två bilder på Tito i sin öppna bil utanför Grand Hotel Kvarner, Opatija 3 juli 1953.

  

På väg från Opatija till Venedig, 3 juli 1953

Ungdomarna stuvade in sig i Hudson och färden gick via Trieste till Italien, närmare bestämt till Venedig där man skulle tillbringa ett par dagar. Det var Görans tredje besök och inte en endaste bild ägnade han den vackra staden med sina kanaler, broar och gondoler. Kanske hade han annat i sinnet. Men desto fler foton tog Henry och Ulla som verkade uppslukade av stadens förföriska skönhet. Liksom förra året bodde man bra på Pensione Seguso. Men den fuktiga medelhavshettan var tryckande för nordborna och man beslöt sig för att åter vända kosan hemåt.

  

  

    

Bilder från ett sommarvarmt Venedig, 4 juli 1953

Den femte juli påbörjades återfärden och man tog sig från Venedig till Airolo, beläget vid foten av Sankt Gotthardsmassivet i gränslandet mellan Italien och Schweiz. Efter en god natts sömn i den friska alpluften på Hotel Motta, blev det dags att påbörja den lustiga dansen uppför serpentinvägarna. För till skillnad från det föregående årets resa valde man att köra över passet, istället för att skicka bilen med tåg genom tunneln i berget. Fotografierna imponerar i lika hög grad idag som då de togs, både med avseende på vägingenjörers och förares driftighet, vilka i förening besegrar dessa till synes oöverstigliga hinder som naturen rest i människans väg. Väl uppe på passet, åkte kappor och jackor på eftersom temperaturen inom loppet av ett dygn fallit mer än 30 grader. Den mänskliga kroppen får utstå mycket.

    

    

    

    

Färden över S:t Gotthardspasset den 6 juli gjorde djupt intryck på resenärerna, vilket bildmängden bekräftar.

Vattenfallet Pfaffensprung i näheten av Wassen besågs, begapades samt förevigades på vägen mot Vierwaldstättersee, där sevärdheterna avlöste varandra. Till exempel den högt belägna Axenstrasse, invigd 1865 som ofta kallats Europas vackraste väg. Vid sjön mötte man ett gäng glada danska studenter, som fotvandrade Köpenhamn - Paris - Rom och de stackarna hade utan tvekan mycken möda kvar, oaktat vilken riktning de var på väg! Ett kapell uppfört till Wilhelm Tells ära passerades och de kraftfulla forsarna vid Rheinfall imponerade och därefter besöktes Zürich, innan man till slut passerade gränsen till Västtyskland och slog nattläger i Meersburg vid Bodensjön.

 

  

    

Bilder från Axenstrasse vid Vierwaldstättersee, paus vid Tellskapelle samt Rheinfall den 6 juli 1953

Så långt var resan fullkomligt logisk med avseende på hur man balanserade färdriktning och sevärdheter men nästföljande morgon påbörjades en märklig kullerbytta. Det verkar som att man fått blodad tand för alplandskap och därmed besläktade sevärdheter. Så istället för att fortsätta norrut mot Sverige, vek man av österut igen. Man körde förbi några städer längs Bodensjön, bl a Bregenz, man korsade furstendömet Liechtenstein där huvudstaden Vaduz besöktes innan man till sist åter passerade gränsen till Österrike där man valde att övernatta i Zirl.

    

Bregenz vid Bodensjön, Liechtensteins huvudstad Vaduz samt Hudson vid vägkant den 7 juli 1953.
observera den vimpel som nu sitter fäst vid Hudsons högra framflygel.

    

  

    

Bilder från resan genom Arlberg den 7 juli 1953. Längst ned till vänster ses skidorten S:t Anton.

Onsdagen den 8 juli besöktes Innsbruck innan man gav sig på det tuffa Flüelapasset, där man på 2389 meters höjd kunde svalka sig i snö. Färden gick vidare mot Schweiz och Davos passerades innan man bröt för natten i Arth.

    

    

Leopoldsfontänen i Innsbruck, samt bilder från Flüelapasset den 8 juli 1953. Nu var man långt från sommarhettan i Venedig.

  

Tillbaka i Schweiz, Luzern den 9 juli 1953.

Morgonen därpå slöts cirkeln, då man anlände till Luzern invid Vierwaldstätter-sjön. Staden besågs som hastigast, innan man körde vidare över Basel och gränsen till Västtyskland. Och när man passerat Heidelberg, var nog både de fysiska och de monetära resurserna på upphällningen. Som tur var fanns pappa Johns mångåriga vän och kompanjon Johannes Jungs hem i 'Rhens pärla' Miltenberg, inom räckhåll. I medeltidsstaden, som bl a stoltserar med tysklands äldsta värdshus 'Zum Reisen', vilade man ut några dagar, promenerande bland vinrankor i bergen och spelande bordtennis på garageplan. Göran fick även en försträckning om 100 mark för hemresan. Den typen av trofast vänskap och omtanke, var ofta resenärens räddning.

    

    

    

Miltenberg, die Perle am Rhein, Västtyskland med bl a Tysklands äldsta värdshus 'Zum Reisen' från 1590.
Gästfriheten hos familjen Jung var alltid stor. Deras hus hade för övrigt aluminiumfasad. Datum: 10-11 juli 1953.

Den 12 juli bröt man slutligen upp från Miltenberg. Söndagar var då som nu ofta bra resdagar rent trafikmässigt och i Autobahn-hastighet lyckades man med konststycket att köra hela vägen till Henrys hem i Horsens där man övernattade och tog farväl. Måndagen den 13 anlände så till sist de tre syskonen Boija helskinnade i Stocksund efter drygt 700 mil på europavägar under tre veckors tid sommaren 1953.

  

Avsked från familjen Jung i Miltenberg, samt stadsporten i Lübeck, Västtyskland 12 juli 1953.

Men hur gick det då för John i Foca? Jo, det mesta tyder på att det blev en motig period. Till att börja med anlände de jugoslaviska chefsförhandlarna en vecka sent, vilket gjorde att John i princip gick sysslolös den första veckan. Ett par illustrativa citat från kalendern: "5 juli, småregnat då och då flera dagar". "6 juli, diverse travande i fabriken och pratande med Vaskovic". "9-10 juli, halsfluss". Lördagen 11 juli blev så äntligen den första konferensen av och man kom överens om att "provdrift skall börja på måndag". Men, kalender berättar vidare: "18 juli, planerat diverse arbeten i fabriken men inga arbetare infinner sig". "19 juli, solsken, hett, dålig aptit, som vanligt." "Meurling har dåliga bilringar och måste kanske köpa nya för att kunna åka hem".

  

Två interiörbilder från fabriken i Foca, tagna av John i juli 1953.

Troligen hade projektet stannat upp på grund av finansiella problem. Arbetarna kunde säkerligen inte förmås att arbeta utan regelbundna löneutbetalningar. Och om arbetsgivaren inte kunde tillgodose sin personals mest grundläggande rättigheter, så lär ju Johns fordringar ha stått sig slätt. På hemmaplan hade samtidigt de kredithajar som John i finansiell desperation tvingats vända sig till, fått nog. Strax efter syskonens hemkomst dök ett par indrivare upp och beslagtog Pacemakern för försäljning. Det måste ha rått en förtvivlad stämning av maktlöshet i hemmet, särskilt som ju John befann sig så långt bort.

Söndagen den 26 juli klev John Boija för sista gången upp i Jeep:en som skulle ta honom från Foca till Sarajevo. Men på grund av de affärsmässiga förseningarna, hade visumet gått ut så John kunde inte lämna landet utan att först förlänga viseringen. Till sist kom han ombord på ett tåg till Kranj i nuvarande Slovenien för byte till Villach i Österrike, där han övernattade. Nästa dag gick resan vidare via Salzburg och München, genom Västtyskland och Danmark och på morgonen den 2 augusti var han till sist hemma. I slutet av augusti telegraferade Meurling att 153.000 jugoslaviska dinarer fanns i Foca men det visade sig tyvärr vara grundat mer på förhoppningar än på fakta. Samma vecka registrerades Hudson Pacemakern i Hudiksvall.

Nej, sensommaren 1953 är nog en period som ingen i det Boijanska hushållet minns med glädje. Dessvärre var den bara en försmak av det stålbad som de skulle genomgå. Den finansiella förnedring som de havererade jugoslavienaffärerna kom att medföra, skulle få efterverkningar under årtionden. Man tvingades från villa till ruckel, från Hudson till begagnad Morris Minor, från en säker tillvaro till att i det närmaste leva ur hand i mun. Man fick pantsätta eller sälja det mesta av värde och i kulisserna gnuggade giriga släktingar och bekanta händerna. Lilly dog i hjärnblödning 1955, endast 52 år gammal och John omkom i en trafikolycka knappt två år senare. Familjen var krossad. I slutet av 1950-talet stod en ung syskonskara föräldralös och helt oförberedd på vad livets realiteter skulle komma att innebära. De spreds för vinden till alla världsdelar, sökte sig så långt bort från de smärtsamma minnena som de kunde komma. Femtio år och en generation senare, kan jag inte annat än känna beundran och tacksamhet för att de hade styrkan, viljan och modet att på människans fantastiska vis kämpa vidare och åter skapa sig en dräglig tillvaro. Att åter hitta hem. För det gjorde de.

Fortaleza, Brasilien den 11 februari 2006, John Boija d y

Back     Home